Det gör såå ont !!
Vi orkar inte skriva så mycket nu men vill ändå tala om att vår Noor gav upp i söndags, hennes hjärta orkade inte mer. Livet känns så orättvist och grymt. Nu finns våra små änglar med varann iallafall och hoppas ni inte har ont.
Mamma och Pappa älskar er och är tacksamma att över den lilla tid vi fick med er. <3 <3 <3
Det gör så ont i oss,och vi har en lång väg framför oss.
Tack för alla tankar,böner,stöd.
Vi kommer att skriva mera så fort vi orkar.
Många kramar Björn och Randa
Mamma och Pappa älskar er och är tacksamma att över den lilla tid vi fick med er. <3 <3 <3
Det gör så ont i oss,och vi har en lång väg framför oss.
Tack för alla tankar,böner,stöd.
Vi kommer att skriva mera så fort vi orkar.
Många kramar Björn och Randa
Noor 25/10 -11
Undrar hur mycket man klara av...
... I fredags hade det precis gott en vecka sen Randa skrev det senaste inlägget.
Både jag och Randa kände nog att den värsta oron hade lagts sig lite, inga större motgångar, tvärtom.
Elmina framförallt hade visat fram fötterna, hon syresatte sig bra trotts sina små och som läkarna alltid säger: omogna lungor... Ätit kissat och bajsat hade båda tjejerna nu gjort och för så tidigt födda småttingar är det stora steg mot ett liv utanför mammas trygga mage.
Vi skulle nu precis efter att Randa uppdaterat bloggen träffa flickornas ansvariga läkare inför helgen.
Han hade jobbat på in i det sista för att göra klart de sista undersökningarna som görs regelbundet under veckan.
Röntgen av lungor, blodvärden, blodgaser och ultraljud på hjärnan.
Både jag och Randa var självklart lite besvärade av detta möte som oftast inte inger några större hopp för framtiden, men vi hade under veckan oxå förstått att läkarna framför allt ville göra oss medvetna om alla risker med för tidigt födda barn. Mest oroliga var vi för Noor som inte hade lika fin syreupptaging i sina små lungor som Elmina.
Men det blev mycket värre än vad vi kunde tänka oss...
Läkaren gjorde klart för oss ganska att det inte såg bra ut...
Vi tänkte direkt att det handla om Noor och hennes andnings problem, Elimina hade det ju gått så bra för.
Men under eftermiddagens undersökningar, samtidigt som vi hade en bra känsla av att en vecka var avklarad upptäckte läkarna en kraftig hjärnblödning på Elmina.
En blödning som var så stor att det inte gick att placera i grad av allvar, utan som mer visade på att Elmina inte skulle överleva.
Blödningen hade kommit snabbt, och trotts att läkarna ganska tidigt varnat oss för blödingsriskerna blev även dom överaskade av denna upptäckt...
Jag och Randa var i chock... Våra läkare förklarade för oss att det inte fanns några åtgärder utan att var nu lite upp till oss när det var dax att ta farväl till våran Elmina.
Resten av Fredagen var ett kaos för oss båda. Många tårar och många långa samtal med nattens jourläkare som fick upprepa allt om och om igen för att man skulle kunna greppa det som hänt på något förstående sett...
Elmina visade ju ingen för oss... Och innan vi gick för ett försök till sömn var hon fortfarande samma pigga lilla tjej som fortfarande visade bättre mätvärden än storasyster Noor...
Tidigt på lördag morgon ringde IVA-personalen till våra mobiler... Vi sprang in till våra tjejer och då blev det mer klart för oss.
Elmina hade snabbt blivit mycket sämre. Pulsen och syremättnaden var riktigt dålig och man såg på hela Elmina att hon inte mådde bra längre...
Våran läkare som skulle jobba dag på lördagen förklarade att det troligen skulle gå ganska snabbt nu.
Efter klockan 12 någon gång och med Randas systrar och två av mina närmaste vänners närvarande stöd valde jag och Randa att låta Elmina få somna in för sista gången.
Det blev ett sorgligt och smärtsamt, men väldigt lugnt avslut och farväl...
Troligen oxå det bästa för Elminas skull...
Randa och jag är i en konstig situation nu...
Oron för hur det ska gå för Noor har vissa stunder varit outhärdligt, vi vet ju nu hur snabbt och illa det kan sluta.
Sorgen för Jasmine och Elmina är hela tiden med oss, men just nu vill man vara stark och finnas här för Noor.
Men någonstans finner man hopp och för min del kom lite tillbaka idag då Noor öppna sina ögon för första gången och tittade på mig nu ikväll... Magisk känsla som man vill hålla fast vid...
Vi stöttar varandra väldigt mycket nu.
Men utan alla andra runt om oss som både är här eller bara skänker en tanke hade vi nog inte kunnat kämpa vidare. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna tacka er tillräckligt mycket för de stödet, men tacksamma är vi.
Jasmine & Elmina kommer att få vila i minneslunden i Rosenlund.
Kram/ Björn
Både jag och Randa kände nog att den värsta oron hade lagts sig lite, inga större motgångar, tvärtom.
Elmina framförallt hade visat fram fötterna, hon syresatte sig bra trotts sina små och som läkarna alltid säger: omogna lungor... Ätit kissat och bajsat hade båda tjejerna nu gjort och för så tidigt födda småttingar är det stora steg mot ett liv utanför mammas trygga mage.
Vi skulle nu precis efter att Randa uppdaterat bloggen träffa flickornas ansvariga läkare inför helgen.
Han hade jobbat på in i det sista för att göra klart de sista undersökningarna som görs regelbundet under veckan.
Röntgen av lungor, blodvärden, blodgaser och ultraljud på hjärnan.
Både jag och Randa var självklart lite besvärade av detta möte som oftast inte inger några större hopp för framtiden, men vi hade under veckan oxå förstått att läkarna framför allt ville göra oss medvetna om alla risker med för tidigt födda barn. Mest oroliga var vi för Noor som inte hade lika fin syreupptaging i sina små lungor som Elmina.
Men det blev mycket värre än vad vi kunde tänka oss...
Läkaren gjorde klart för oss ganska att det inte såg bra ut...
Vi tänkte direkt att det handla om Noor och hennes andnings problem, Elimina hade det ju gått så bra för.
Men under eftermiddagens undersökningar, samtidigt som vi hade en bra känsla av att en vecka var avklarad upptäckte läkarna en kraftig hjärnblödning på Elmina.
En blödning som var så stor att det inte gick att placera i grad av allvar, utan som mer visade på att Elmina inte skulle överleva.
Blödningen hade kommit snabbt, och trotts att läkarna ganska tidigt varnat oss för blödingsriskerna blev även dom överaskade av denna upptäckt...
Jag och Randa var i chock... Våra läkare förklarade för oss att det inte fanns några åtgärder utan att var nu lite upp till oss när det var dax att ta farväl till våran Elmina.
Resten av Fredagen var ett kaos för oss båda. Många tårar och många långa samtal med nattens jourläkare som fick upprepa allt om och om igen för att man skulle kunna greppa det som hänt på något förstående sett...
Elmina visade ju ingen för oss... Och innan vi gick för ett försök till sömn var hon fortfarande samma pigga lilla tjej som fortfarande visade bättre mätvärden än storasyster Noor...
Tidigt på lördag morgon ringde IVA-personalen till våra mobiler... Vi sprang in till våra tjejer och då blev det mer klart för oss.
Elmina hade snabbt blivit mycket sämre. Pulsen och syremättnaden var riktigt dålig och man såg på hela Elmina att hon inte mådde bra längre...
Våran läkare som skulle jobba dag på lördagen förklarade att det troligen skulle gå ganska snabbt nu.
Efter klockan 12 någon gång och med Randas systrar och två av mina närmaste vänners närvarande stöd valde jag och Randa att låta Elmina få somna in för sista gången.
Det blev ett sorgligt och smärtsamt, men väldigt lugnt avslut och farväl...
Troligen oxå det bästa för Elminas skull...
Randa och jag är i en konstig situation nu...
Oron för hur det ska gå för Noor har vissa stunder varit outhärdligt, vi vet ju nu hur snabbt och illa det kan sluta.
Sorgen för Jasmine och Elmina är hela tiden med oss, men just nu vill man vara stark och finnas här för Noor.
Men någonstans finner man hopp och för min del kom lite tillbaka idag då Noor öppna sina ögon för första gången och tittade på mig nu ikväll... Magisk känsla som man vill hålla fast vid...
Vi stöttar varandra väldigt mycket nu.
Men utan alla andra runt om oss som både är här eller bara skänker en tanke hade vi nog inte kunnat kämpa vidare. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna tacka er tillräckligt mycket för de stödet, men tacksamma är vi.
Jasmine & Elmina kommer att få vila i minneslunden i Rosenlund.
Kram/ Björn
21/10-11
Nu har det snart på minuten gått 1 vecka sen förlossningen, ja vad ska man säga, vi är ledsna,glada, oroliga,stressade samtidigt!! hmm hur går det ihop?! Igentligen skulle jag vilja vara glad åt att det gått en vecka men läkarna är ju så reserverade och säger att läget är oförändrat fast mycket hänt ändå.
Tjejerna kämpar på och det är fortfarande 1 dag i taget som gäller, 1 dag känns som 1 vecka, 1 vecka känns som 1 månad. Jag är så rädd hela tiden för att nån av dom ska ge upp, och vet inte igentligen hur länge jag ska klara av att må såhär. Jag försöker va stark för Noor och Elmina och för Björn, men det är inte så lätt alltid.
Är det den ena flickan som det e nå krux med så är det den andra,Känns som att gå på nålar hela dagarna.
Ni som har vägarna förbi minneslunden i Södertälje får gärna gå in och tända ett ljus för Jasmine, hon ska spridas där, borde va gjort inom 1 vecka.
Idag var första gången jag och Björn tog oss ut till Solna C för att träffa en från Fonus begravningsbyrå och fixa det praktiska med Jasmine. det var nog den jobbigaste resa jag gjort 15 min på bussen kändes jättelång och tillbaka ännu längre.
Nu snart ska vi in på läkarsamtal, jag hatar dom för det är alltid nått, som läkarna säger som jag hakar upp mig på och blir stressad, jag får ont i magen av dom.
Jag är så glad över att jag och Björn har varandra, hade aldrig aldrig klarat mig utan honom.
Det var ett kort och förvirrande inlägg av mig /Randa
Tjejerna kämpar på och det är fortfarande 1 dag i taget som gäller, 1 dag känns som 1 vecka, 1 vecka känns som 1 månad. Jag är så rädd hela tiden för att nån av dom ska ge upp, och vet inte igentligen hur länge jag ska klara av att må såhär. Jag försöker va stark för Noor och Elmina och för Björn, men det är inte så lätt alltid.
Är det den ena flickan som det e nå krux med så är det den andra,Känns som att gå på nålar hela dagarna.
Ni som har vägarna förbi minneslunden i Södertälje får gärna gå in och tända ett ljus för Jasmine, hon ska spridas där, borde va gjort inom 1 vecka.
Idag var första gången jag och Björn tog oss ut till Solna C för att träffa en från Fonus begravningsbyrå och fixa det praktiska med Jasmine. det var nog den jobbigaste resa jag gjort 15 min på bussen kändes jättelång och tillbaka ännu längre.
Nu snart ska vi in på läkarsamtal, jag hatar dom för det är alltid nått, som läkarna säger som jag hakar upp mig på och blir stressad, jag får ont i magen av dom.
Jag är så glad över att jag och Björn har varandra, hade aldrig aldrig klarat mig utan honom.
Det var ett kort och förvirrande inlägg av mig /Randa
Tidsfördriv
Vill ni hjälpa oss att döda tid så kan ni alltid spela lite wordfeud med oss.
Nickname: björn.randa
Just nu väntar vi på att läkarna ska bli klara med sitt stormöte om oss... Så får vi se om det blir några nya beslut...
/B
Nickname: björn.randa
Just nu väntar vi på att läkarna ska bli klara med sitt stormöte om oss... Så får vi se om det blir några nya beslut...
/B
Väl framme. Mål 1
Nu har vi kommit till Solna och landat lite.
Mycket upp och ner under dessa 12 dagar och fortfarande en enorm ovisshet om hur det kommer sluta.
Som jag skrev tidigare är det just en av våra små flickor som verkar vilja ut, men hon har ändå inte riktigt velat hela vägen, utan hängt kvar nu i över en vecka. Många läkare & professorer
som kliat sig i huvudet lite extra över det här.
Känns trots allt väldigt skönt att vi får en så bra vård, tänkte just på det speciellt idag när vi nu nått som ett delmål. Pga. att man nu går in aktivt och försöker rädda våra små tjejer trots att det är jätte tidigt. Om vi bott i tex. England hade dom inte lyft ett finger förens om fyra veckor berättade en läkare för oss.
Man ska nu komma ihåg att det är minst 2-3 veckor kvar innan man kan med större säkerhet säga om tjejerna kommer klara sig.
Vi har nu även bestämt namn på våra små:
#1 Jasmine (hon som har lite bråttom ut)
#2 Noor
#3 Elmina
Ska inte glömma bort att hälsa ett jätte stort tack till alla underbara och proffsiga undersköterskor & barnmorskor på Huddinge som tagit så väl hand om oss fram till nu. Ni har betytt jätte mycket för oss. =)
Kram/ Björn & Randa
ps. Vi saknar dig Tummis!
Mycket upp och ner under dessa 12 dagar och fortfarande en enorm ovisshet om hur det kommer sluta.
Som jag skrev tidigare är det just en av våra små flickor som verkar vilja ut, men hon har ändå inte riktigt velat hela vägen, utan hängt kvar nu i över en vecka. Många läkare & professorer
som kliat sig i huvudet lite extra över det här.
Känns trots allt väldigt skönt att vi får en så bra vård, tänkte just på det speciellt idag när vi nu nått som ett delmål. Pga. att man nu går in aktivt och försöker rädda våra små tjejer trots att det är jätte tidigt. Om vi bott i tex. England hade dom inte lyft ett finger förens om fyra veckor berättade en läkare för oss.
Man ska nu komma ihåg att det är minst 2-3 veckor kvar innan man kan med större säkerhet säga om tjejerna kommer klara sig.
Vi har nu även bestämt namn på våra små:
#1 Jasmine (hon som har lite bråttom ut)
#2 Noor
#3 Elmina
Ska inte glömma bort att hälsa ett jätte stort tack till alla underbara och proffsiga undersköterskor & barnmorskor på Huddinge som tagit så väl hand om oss fram till nu. Ni har betytt jätte mycket för oss. =)
Kram/ Björn & Randa
ps. Vi saknar dig Tummis!
23 plus
Nu åker vi till KI solna =)
Randa är redan i ambulansen med en av alla superduktiga barnmorskor som jobbar här på förlossningen i huddinge.
Farsan kommer snart och hämtar upp mig.
//B
Randa är redan i ambulansen med en av alla superduktiga barnmorskor som jobbar här på förlossningen i huddinge.
Farsan kommer snart och hämtar upp mig.
//B
2 dagar...
Inget speciellt nytt har tillkommit, Randa är väldigt plågad av allt stilla liggande i sängen, fick ny madrass idag iaf.
Personalen här på huddinge är helt underbara, dom ger oss väldigt mycket tid, och försöker göra det bästa av situationen. Vi är mycket tacksamma för det. Det gör allt lite lättare.
Nu är det inte långt kvar. Man vill inte hoppas för mycket, rädd för besvikelse.
Man ska oxå komma ihåg att även om vi klarar oss till KI Solna så är det fortfarande extremt tidigt för att kunna med säkerhet ge någon prognos för alla tre små tjejer.
UL lite senare idag, Ultraljuden är inte så mycket att se fram imot längre... Bara hålla tummarna liksom.
Mycket TV och försöka göra det så bekvämt som möjligt för Randa nu... En timme i taget...
Personalen här på huddinge är helt underbara, dom ger oss väldigt mycket tid, och försöker göra det bästa av situationen. Vi är mycket tacksamma för det. Det gör allt lite lättare.
Nu är det inte långt kvar. Man vill inte hoppas för mycket, rädd för besvikelse.
Man ska oxå komma ihåg att även om vi klarar oss till KI Solna så är det fortfarande extremt tidigt för att kunna med säkerhet ge någon prognos för alla tre små tjejer.
UL lite senare idag, Ultraljuden är inte så mycket att se fram imot längre... Bara hålla tummarna liksom.
Mycket TV och försöka göra det så bekvämt som möjligt för Randa nu... En timme i taget...
//Björn
Fyra långa dagar kvar
Varje timme känns som en dag och varje dag en evighet.
Plågsam väntan nu och mindre bra besked idag efter undersökning & UL.
Det som läkarna kallar No.3 av 3 har flyttat sig väldigt långt ner och visar tydliga tecken på att hon vill ut.
Det går inte att hindra att hon vill ut säger dom, inge mer bricanyl, men att det handlar om hur länge hon ska ligga kvar där nere, timmar, dagar lr veckor. Man håller andan varje sammandragning Randa får nu....
Det finns dock lite olika scenarion både possetiva och negativa, går inte in på dom exakt nu, men kan säga att vi har oddsen imot oss nu fram till onsdag då vi går in i v23.
Randa är väldigt trött just nu som ni säkert förstår och jag hoppas ni har överseendé att inte alla sms och samtal besvaras som vanligt.
Ska inte glömma att tacka för alla hälsningar och stöd vi får under denna tid. Det värmer.
//Björn
Plågsam väntan nu och mindre bra besked idag efter undersökning & UL.
Det som läkarna kallar No.3 av 3 har flyttat sig väldigt långt ner och visar tydliga tecken på att hon vill ut.
Det går inte att hindra att hon vill ut säger dom, inge mer bricanyl, men att det handlar om hur länge hon ska ligga kvar där nere, timmar, dagar lr veckor. Man håller andan varje sammandragning Randa får nu....
Det finns dock lite olika scenarion både possetiva och negativa, går inte in på dom exakt nu, men kan säga att vi har oddsen imot oss nu fram till onsdag då vi går in i v23.
Randa är väldigt trött just nu som ni säkert förstår och jag hoppas ni har överseendé att inte alla sms och samtal besvaras som vanligt.
Ska inte glömma att tacka för alla hälsningar och stöd vi får under denna tid. Det värmer.
//Björn
Tisdag 4/10-11
Ja.. ni vad ska man säga från att må bra och va superglad till PANG sängläge är inte kul. Kvar på Huddinge (om allt går bra) 1 vecka till sen blír det Solna där dom är specialister på extremt för tidigt födda,men självklart vill vi att dom stannar där dom är så länge som möjligt, Har sammandragningar till och från men milda, det är dom vill ska stanna upp för allas bästa.
Idag så känns och ser allt bra ut under omständigheterna. Vi får ta 1 timma i taget, och jag uppdaterar när jag orkar, det här är och kommer nog va det värsta jag är med om i mitt liv. Önskar ingen detta.
Björn jobbar på och skyndar sig hit. Allt känns lättare när han är här. Älskar han så mycket, mitt finaste hjärta.
Saknar Tummis nå extremt, hon är hos Madde sin uppfödare, tusen tack, det känns sååå tryggt. http://www.madshundokatt.com/
Hon jobbar säkert vissa dagar i butiken också.
Til sist tusen tack för alla tankar och hälsningar, vi behöver all styrka vi kan få. /Randa
Ja.. ni vad ska man säga från att må bra och va superglad till PANG sängläge är inte kul. Kvar på Huddinge (om allt går bra) 1 vecka till sen blír det Solna där dom är specialister på extremt för tidigt födda,men självklart vill vi att dom stannar där dom är så länge som möjligt, Har sammandragningar till och från men milda, det är dom vill ska stanna upp för allas bästa.
Idag så känns och ser allt bra ut under omständigheterna. Vi får ta 1 timma i taget, och jag uppdaterar när jag orkar, det här är och kommer nog va det värsta jag är med om i mitt liv. Önskar ingen detta.
Björn jobbar på och skyndar sig hit. Allt känns lättare när han är här. Älskar han så mycket, mitt finaste hjärta.
Saknar Tummis nå extremt, hon är hos Madde sin uppfödare, tusen tack, det känns sååå tryggt. http://www.madshundokatt.com/
Hon jobbar säkert vissa dagar i butiken också.
Til sist tusen tack för alla tankar och hälsningar, vi behöver all styrka vi kan få. /Randa
Vilken start på helgen...
...Nu sitter jag vid Randa på huddinge sjukhus...
Vi tar det från början.
Randa kände sig väldigt ansträngd redan igår, och att det inte riktigt kändes som vanligt med magen.
Jag kom hem sent inatt efter jobbet och han inte prata så mycket med Randa...
Men tidigt i morse vaknade jag av en orolig Randa, hon hade haft sparsam vattenavgång under natten plus att det fortsatta rinna på morgonen.
Jag ringde akuten och dom ville ha in oss på en gång.
Där fick vi snabbt träffa en gynekolog som konstaterade att alla tre fortfarande mådde bra, vad han kunde se.
Men att det var troligen en av de tre som fosterhinnan gått sönder på och nu läckte vatten.
Randa fick strikt sängläge, läkaren i södertälje kontakta kliniken vi går till i Huddinge och det beslutades att Randa skulle överföras till Huddinge sjukhus med ambulans.
Väl på Huddinge blev det ett ultraljud till och lite mer prover, dom misstänker en möjlig infektion som orsakat skadan på en av hinnorna.
Läkarna här känns mycket kunniga och nu är det full kontroll på Randa, tråkigt dock med sängläge.
Vi har oxå fått veta att det som hänt inte är så bra för prognosen, men att det fortfarande finns hopp för alla tre, och att en av dom just nu har lite mindre vatten att plaska i.
Nu ska jag försöka underhålla en utråkad Randa :P
Peace
//B
Vi tar det från början.
Randa kände sig väldigt ansträngd redan igår, och att det inte riktigt kändes som vanligt med magen.
Jag kom hem sent inatt efter jobbet och han inte prata så mycket med Randa...
Men tidigt i morse vaknade jag av en orolig Randa, hon hade haft sparsam vattenavgång under natten plus att det fortsatta rinna på morgonen.
Jag ringde akuten och dom ville ha in oss på en gång.
Där fick vi snabbt träffa en gynekolog som konstaterade att alla tre fortfarande mådde bra, vad han kunde se.
Men att det var troligen en av de tre som fosterhinnan gått sönder på och nu läckte vatten.
Randa fick strikt sängläge, läkaren i södertälje kontakta kliniken vi går till i Huddinge och det beslutades att Randa skulle överföras till Huddinge sjukhus med ambulans.
Väl på Huddinge blev det ett ultraljud till och lite mer prover, dom misstänker en möjlig infektion som orsakat skadan på en av hinnorna.
Läkarna här känns mycket kunniga och nu är det full kontroll på Randa, tråkigt dock med sängläge.
Vi har oxå fått veta att det som hänt inte är så bra för prognosen, men att det fortfarande finns hopp för alla tre, och att en av dom just nu har lite mindre vatten att plaska i.
Nu ska jag försöka underhålla en utråkad Randa :P
Peace
//B
