Glädje & sorg
Har tyvärr inte orkat uppdatera så mycket som jag trodde jag skulle orka från början...
Men nu ska jag berätta för alla som inte redan vet vad som har hänt sen i torsdags.
Som jag skrev i torsdags så konfererade läkarna ganska mycket om hur dom skulle agera.
Jasmine hade redan då varit på väg ut i nästan 2 veckor och utan fostervatten i säkert över 1 vecka, hon var dock mycket livlig och hade fortfarande bra flöde genom navelsträngen, men ändå dåliga prognoser.
Våran gynläkare på förlossningen meddelade till slut på torsdagen att Jasmine skulle få hjälp att komma ut på fredag morgon
och man hoppades att våra två andra tjejer skulle få vara kvar ett tag till.
Dom hade varit så stabila under hela tiden plus att dom nu hade fått tillgodose sig med hela engångsdosen cortison som Randa fick vecka 23 plus 0, vilket skulle hjälpa till med lungmognaden.
Om Jasmine hade fått möjlighet att tillgodose sig med cortison visste man inte.
Det man visste var att om Jasmine inte orkade mer inne i magen så skulle det med stor säkerhet även påverka Noor & Elmina negativt oxå.
Så alternativen var små. Bättre att kotrollerat hjälpa Jasmine ut och hoppas på att Noor & Elmina fick vara kvar utan att deras tillstånd försämrades.
Vecka 23 plus 2 kl. 02.00 Natten till Fredagen var det som att Jasmine själv tyckte att det räckte, mera rörelser än normalt och sammandragingarna var tillbaka.
Ingreppet tidigarelades och Randa & jag fick åka upp på operation. Ingreppet var inget snitt utan vaginalt men med mycket hjälp och Randa var helt bedövad från navel och neråt, så hon behövde inte hjälpa till.
Kl 09.12 förlöstes Jasmine 26 cm lång med en vikt på endast 515 gram. Hon visade tydliga tecken på att hon ville hänga med ett tag till.
Barnläkarna var redan på plats och redo att ta hand om henne.
Men ganska tidigt fick man problem med att hjälpa Jasmine med andningen, hennes lungor var inte alls utvecklade för att vara i våran värld.
När läkarna förstod detta fick jag hålla i Jasmine och hon somnade lugnt in och lämna oss efter ett mycket tappert försök men med alldeles för lite föruttsättningar.
Jasmine blev bara några minuter gammal men lämnade ett starkt intryck på både mig och Randa och säkert många fler som har fått uppleva hennes styrka under 2 veckors tid
då flera läkare bara gav henne ett dygn. Hon höll ut tills vi passera vecka 23 och gav Noor & Elmina mycket värdefull tid. Jasmine blev en liten hjälte för hennes systrar.
Trotts sorgen fanns det nu endå hopp om att Noor & Elmina skulle få det lugnt, livmodern hade dragit ihop sig efter Jasmine och det såg hoppfullt ut.
Men ganska snabbt ändrades allt, Randa började blöda och sammadragningarna var tillbaka,
efter enu ett UL så visade sig Noor vara nästa på tur och blödningarna tydde på att moderkakan oxå började släppa.
Randas blodvärden sjönk snabbt och det började bli bråttom att få ut våra två tjejer som var kvar.
Och från att först ge Randa livmoderlugnande medicin så sattes det nu in medicin för att få rikligt med värkar istället.
Nu snurrande det mycket jobbiga tankar. Skulle Noor & Elmina sluta som Jasmine?
Men så här blev det...
Kl 14.47 med axeln först föddes Noor med en vikt på 460 gram, Hon visade direkt att hennes lungor var att räkna med,
hon överaskade barnläkarna och gav oss ett lugnande besked genom att skrika lite innan hon blev intuberad.
Kl 15.02 efter mycket dramatik och ett misslyckat försök att komma ut med armen först
och sedan lite tillrättavisning av en mycket duktig gynläkare så föddes Elmina med en vikt på 357 gram. Lite mer tagen av ankomsten och med en mindre blodförlust så visade Elmina kraft och stabiliserade sig snabbt efter lite extra blod och stöd av helt otroligt duktiga barnläkare.
Sorg, oro & glädje är väl det enklaste sättet att beskriva våran tillvaro nu.
Noor & Elmina är i trygga händer på neonatalen och dom har klarat första dygnet mycket bra, bättre än förväntat enligt läkarna.
Men läkarna säger att det är timme för timme ett tag framöver och vi ska räkna med tuff tid framför oss och en vårdtid på minst 4 månader innan våra små tjejer har möjlighet att komma hem.
Jag vet inte riktigt hur mycket jag kommer blogga framöver, kanske skriver lite hur det går för våra små tjejer om jag känner att det finns tid och ork.
Tror att jag och Randa måste landa lite nu först.
Och tack så jätte mycket för allt stöd vi fått fram till nu, kommer troligen behöva en hel del till tyvärr.
Ni får oxå en liten och då menar jag LITEN bild på Noor när hon håller mamma i handen.
Puss & kram/ Björn
