Jobbat snart 2 månader
och det känns sådär, pga att det känns som att jag tar baksteg känslomässigt varje gång jag träffar brukare jag tidigare gått till för dom vet ju inget och tror att jag är tillbaka efter mamma ledigheten, och det i sin tur ger dom ångest för att dom frågat osv...
Trots att jag jobbar i en annan grupp så stöter man på folk här och där !
Bor ju i samma stad dessutom, det är väll nackdelen.
Personligen och privat så känns det lättare, men jobbet just nu tar mycket energi.
Jag kommer efter sommaren få nya arbetsuppgifter och det känns skönt att börja med nå nytt och helt nya brukare som jag och en kollega kommer starta upp och sen skicka vidare till grupper där andra boendestödjare tar över och fördjupar sig i dom.
Längtar såå efter lilla valpen, håller sten koll på uppfödarens sida varje dag, dom ska nämligen födas inom 1 vecka... och jag skulle vilja att den veckan går fort fort :), ska bli spännande.
Mina Änglar jag saknar er varje dag, går inte en enda timma utan att mina tankar finns hos er, hoppas ni har det bra och jag vet att det finns andra där som tar hand om er. Puss på er.
Har den senaste veckan reflekterat över att jag inte längre är rädd för döden, jag menar att skulle det hända nått så får jag det bra där med, med mina barn, så både livet och döden känns helt ok.
Innan har jag nog känt att jag vill inte dö för tidigt, att jag vill hinna göra saker mm, och det vill jag fortfarande men inte med samma rädsla för att inte innan.
Randa
Trots att jag jobbar i en annan grupp så stöter man på folk här och där !
Bor ju i samma stad dessutom, det är väll nackdelen.
Personligen och privat så känns det lättare, men jobbet just nu tar mycket energi.
Jag kommer efter sommaren få nya arbetsuppgifter och det känns skönt att börja med nå nytt och helt nya brukare som jag och en kollega kommer starta upp och sen skicka vidare till grupper där andra boendestödjare tar över och fördjupar sig i dom.
Längtar såå efter lilla valpen, håller sten koll på uppfödarens sida varje dag, dom ska nämligen födas inom 1 vecka... och jag skulle vilja att den veckan går fort fort :), ska bli spännande.
Mina Änglar jag saknar er varje dag, går inte en enda timma utan att mina tankar finns hos er, hoppas ni har det bra och jag vet att det finns andra där som tar hand om er. Puss på er.
Har den senaste veckan reflekterat över att jag inte längre är rädd för döden, jag menar att skulle det hända nått så får jag det bra där med, med mina barn, så både livet och döden känns helt ok.
Innan har jag nog känt att jag vill inte dö för tidigt, att jag vill hinna göra saker mm, och det vill jag fortfarande men inte med samma rädsla för att inte innan.
Randa
Ja, Hur går man vidare....... ?
efter att vi gått igeonom det vi gjort ? Ärligt talat jag vet fan inte hur vi kan stå på benen och jobba och lever vidare, det enda jag vet att vi är glada och oerhört tacksamma all stöd vi fått och vi har verkligen haft bra förutsättningar till att klara detta så bra som det går iallafall under omständigheterna.
Alla människor har väll sina livskriser och tacklar dom på olika sett, men när jag träffar på folk och dom läst bloggen så kommer det över mig att det är nog bland det värsta man kan råka ut för i livet och då får jag som rysning genom kroppen och blir väldigt känslomässig.... Tror jag har förträngt allt ett tag för att leva vidare och jag vill inte känna och tänka, men som denna kväll bryter jag ihop då och jag känner och saknar och vill krama och pussa.. men det går ju inte,får så ont. Vill verkligen att mina barn ska komma tillbaka, dom hann ju inte ens börja leva.
Sommaren kommer och massor planeras, känns som att jag fyller den med massa göra, får se hur mycket jag orkar, jag vill igentligen inte nånting så fort jag tänker efter för jag hade inte planerat att mitt liv skulle vara såhär, jag skulle inte jobba, jag skulle inte resa, jag skulle inte skaffa en till hund nu (trots att jag är glad över att jag gör det jag gör) men det skulle ju inte va såhär.....
Utan jag skulle va mamma till tre små tjejer, dom finaste i världen, vi skulle flytta till större, vi skulle mysa med dom och gå upp 1 g i timmen, vi skulle ha kräk på oss och tvättmaskinen skulle gå i ett, det var ju verkligen min tur nu, va fan hände ?!!! usch jag har verkligen ingen bra kväll... den va bra fram tills jag kom hem från träningen, sen vet jag inte vad som hände.
Jag är så skör och rutinbunden känner jag, och minsta grej som händer som jag inte räknat med blir jag stressad och orolig, hoppas det går över med tiden för jag orkar inte med det annars.
Har kommit underfund med att "Randa" finns inte längre på sätt och vis, jag kommer aldrig någonsin bli mig själv igen, jag är skadad för livet och måste lära mig att leva med det och hur gör jag det? Leva med att känna mig sårad hela tiden ,även när jag skrattar och ler och är social ? A det lär ju livet visa mig om jag inte kommer på det själv.
Har börjat jobba 50% och det känns bra men jag måste hålla ihop mig och det är jobbigt, jag är helt slut när jag kommer hem, fy, måste sova middag, för att orka med kvällen, får nog skynda långsamt när det gäller jobbet.
Återigen TACK för alla tankar och stöd vi fått allt från er underbara sjukhuspersonal till vänner familj ,släkt. Vi har tur som har er.
KRAAAAAM på er
Alla människor har väll sina livskriser och tacklar dom på olika sett, men när jag träffar på folk och dom läst bloggen så kommer det över mig att det är nog bland det värsta man kan råka ut för i livet och då får jag som rysning genom kroppen och blir väldigt känslomässig.... Tror jag har förträngt allt ett tag för att leva vidare och jag vill inte känna och tänka, men som denna kväll bryter jag ihop då och jag känner och saknar och vill krama och pussa.. men det går ju inte,får så ont. Vill verkligen att mina barn ska komma tillbaka, dom hann ju inte ens börja leva.
Sommaren kommer och massor planeras, känns som att jag fyller den med massa göra, får se hur mycket jag orkar, jag vill igentligen inte nånting så fort jag tänker efter för jag hade inte planerat att mitt liv skulle vara såhär, jag skulle inte jobba, jag skulle inte resa, jag skulle inte skaffa en till hund nu (trots att jag är glad över att jag gör det jag gör) men det skulle ju inte va såhär.....
Utan jag skulle va mamma till tre små tjejer, dom finaste i världen, vi skulle flytta till större, vi skulle mysa med dom och gå upp 1 g i timmen, vi skulle ha kräk på oss och tvättmaskinen skulle gå i ett, det var ju verkligen min tur nu, va fan hände ?!!! usch jag har verkligen ingen bra kväll... den va bra fram tills jag kom hem från träningen, sen vet jag inte vad som hände.
Jag är så skör och rutinbunden känner jag, och minsta grej som händer som jag inte räknat med blir jag stressad och orolig, hoppas det går över med tiden för jag orkar inte med det annars.
Har kommit underfund med att "Randa" finns inte längre på sätt och vis, jag kommer aldrig någonsin bli mig själv igen, jag är skadad för livet och måste lära mig att leva med det och hur gör jag det? Leva med att känna mig sårad hela tiden ,även när jag skrattar och ler och är social ? A det lär ju livet visa mig om jag inte kommer på det själv.
Har börjat jobba 50% och det känns bra men jag måste hålla ihop mig och det är jobbigt, jag är helt slut när jag kommer hem, fy, måste sova middag, för att orka med kvällen, får nog skynda långsamt när det gäller jobbet.
Återigen TACK för alla tankar och stöd vi fått allt från er underbara sjukhuspersonal till vänner familj ,släkt. Vi har tur som har er.
KRAAAAAM på er
